Idag har jag känt mig extremt tjock. Jag vet inte vad det beror på, vi var hos mormor på förmiddagen och bakade lussebullar och chokladtryffel. Men det kan ju inte direkt vara andledningen.
I alla fall, när jag sitter och har som mest ångest hittar jag en text jag skrivit för några månader sedan och då insåg jag framförallt två saker.
1. Jag har kommit mycket längre nu än då.
2. Anorexin blir aldrig nöjd.
Jag varnar väldigt känsliga och lättpåverkade att läsa detta, det står nämligen exakta vikter och bmin.
Texten jag skrev i maj/juni 2013:
Mamma säger: Du vet att du är fin va?
Jag fnyser. Anorexin skriker: Haha! DU, fin, vilket skämt. Du med dina jättelår och putmage. Tjocka armar har du också. Förut vägde du 29,7. Nu väger du 34,6. Värsta fettot! Äckel!
Ester försöker flika in ”du är supersmal, du måste iaf upp till 41kg. Anorexin skriker.
Förut bmi på 12, nu 14. Jag ska upp till 17. Mår illa.
Anorexin skriker, skriker, skriker, skriker, skriker, skriker... rösten tystnar aldrig. Det är som att ha en mördare i huvudet jämt. Det värsta är att jag inte alltid vill bli av med det här. Eller Ester vill de, men inte anorexin.
Skriken fortsätter... det blir en lång kväll. Suck!
xoxo
Kommentera