Det är en regning, mörk och kall lördagskväll i november. Harriet har precis ätit middag. Det var gott, även om hon inte riktigt vill erkänna det för sig själv. Hon hade nästan kunnat ätiti mer, men hon förbjöd sig. Harriet sätter sig i soffan och försöker slappna av. Men genast är rösten där i huvet och spökar. Varför sitter du här och latar dig? Det ända vettiga du borde göra är att gå ut och gå!
Harriet kvider till inombords. Hon vill verkligen inte gå ut och gå i det här ruskvädret. Snälla mamma, kom och hjälp mig, tänker hon. Men mamma har gått och lagt sig och sover, hon är trött efter en jobbig och lång dag. Harriet tvekar lite, hur ska hon göra. Ska hon gå emot, och riskera en kväll med massa ångest, eller ska hon lyda anorexin?
Det är inget ät fundera over, gör bara som jag säger, rösten låter hård och bestämd, nästan som ett komando. Harriet vet inte vad hon ska göra. Plötsligt ställer hon sig upp och börjar vanka av och ann i rummet. Hon går ut till hallen. Klär motvilligt på sig ytterkläderna. Hon går ut, stannar upp på trappan. Står där ett tag och andas in den friska luften. Nej, tänker hon. Hon vill verkligen inte gå ut. Harriet vänder och går in igen. Hon klär försiktigt av sig ytterkläderna och smyger upp för trappan till sitt rum. Hon ställer sig i fönstret och tittar ut. Hon klarade av att gå emot. Då kommer rösten vara lite svagare imorgon. Det vet hon.
xoxo secretgirl
Kommentera